En konstig känsla.

I feel torn between

two different sides of an opinion

don't know what state I've been in

don't believe in trust, for only one of us

I never said that I didn't need you

put down your arms

and wrap them both right around me

both right around me

Jag har haft en konstig känsla i mig ända sen igår kväll. Den vill inte försvinna!

Igår tänkte jag att jag kunde dränka den i alkohol, fungerade inge vidare bra.. blev bara väldigt full. Sen tänkte jag att jag kan ju sova bort den, men det fungerade inte heller.

Imorse spenderade jag några timmar med Annica och Richard, men det hjälpte inte heller.

Sjussade hem dom båda och la mig sedan i soffan och tänkte få känslan att försvinna genom en film med Tomas Hanzon och lite chips. Fungerade inte men jag fick en ny idé.

Jag gick upp på mitt berg, långt upp där det är utsikt över hela kvarteret. La mig på berget och lyssnade på musik och funderade. Låg där ett bra tag men kom inte fram till något bra svar. Jag var beredd på att ligga där hela kvällen tills min dåliga känsla hade försvunnit, plötsligt kom ett sms. Från min älskade Mikaela. Jag förklarar för henne att jag sitter på vårat gamla barndomsberg och funderar och utan vidare kommer hon dit på en gång. Vi satt där i minst 1 timme till, under solen, och pratade ut om alla problem. Det var otroligt skönt och min dåliga känsla försvann en hel del då jag tänkte att jag skiter fan i allt och drar iväg med denna underbara person, långt bort åt helvete!

Men några timmar senare får jag ett samtal från denna person som gett mig denna känslan. Samtalet leder ingenstans och känslan är tillbaka. Crap!

Jag och Mickan lagade en skit god middag och tittade sedan på en underlig film tillsammans med min pappa. Känslan ligger där och gror hela tiden och jag är helt förvirrad om vad jag ska göra.

Följer Mikaela en bit på vägen och ringer upp den personen.. pratar och löser inte mkt då jag är så djävla fundersam hur man kan glömma bort det personen glömde.

Ringer Jossan och ventilerar lite och hoppar sedan in i duschen. Får sms från personen och sms:en gör mig bara mer förvirrad. Efter några om och men ringer jag upp personen igen för att prata om vad i helvete som händer och vad fan vi ska göra.

Allt blir bara snurrigt. Allt, allt, allt!

Det känns inte kul, det känns inte bra och allra minst så känns det inte rätt att bråka med någon person som betyder så mycket som den gör.

Okej, vi kanske inte bråkar längre men jag är sårad. Som fan! Och det känns inte kul.. inte alls!

Men, everything happens for a reason..

I sånt fall vore det väldigt trevligt om någon kunde förklara för mig anledningen till att man glömmer bort sin flickvän? Anledningen till att man medvetet skiter i personen man älskar? För jag fattar ingenting, i min lilla värld är det inte okej.

Men det är min lilla värld det och den lilla världen är bäst uppe på berget, under solen, med bra musik och ingen person som inte förstår.