Det är nu eller aldrig..

Träffade Mickan idag på kvällen och vi började att prata om att flytta hemifrån.
Mickan ska kolla på lägenheter imorgon och är inne på att flytta hon med, och jäklar vad enkelt man trodde att det var.
Pappa sa till mamma häromdagen att han var rädd att jag skulle känna mig ensam och inte trivas, som svar då hade jag "nej nej, jag kommer bara tycka att det är skönt".. HELL FUCKIN' NO!
Jag kommer känna mig så djääävla ensam!
Visst jag har Kiedis, men vem fan ska säga god natt till mig när jag går och lägger mig?
Vem ska säga god morgon?
Vem ska laga mat? Vem ska undra om jag har ätit? Vem ska plocka bort min disk?
Vem ska skrika på mig? Vem ska skämta med mig? Vem ska jag tillbringa alla djävla dagar med?!!!!
Missförstå mig inte, det ska absolut bli skönt att flytta men fan, måste erkänna att jag är rädd.
Jag som ALLTID är paranoid av mig även fast jag bor hemma, kan tillochmed bli rädd för tecknade filmer..
Tror nog fan det att jag kommer drömma mardrömmar och vakna av minsta lilla ljud och gråta mig till sömns av rädsla.
Det är så äckligt djävla mkt att tänka på!!
När man är van att bo i villa tänker man inte på så simpla saker som att låsa dörren efter sig, som att inte klä av sig framför ett fönster, att knata utanför dörren i bara morgonrock.. Jo men tjena, det går ju inte direkt på en kvart att vänja bort sånna vanor.
Ha hög musik, föra livat ljud mitt i natten, smälla i dörrar, duscha när jag känner för det, springa omkring, sjunga, skrika.... HJÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!
Men vafan, jag är snart 21 år. Jag kan bara inte bo hemma längre!
Jag måste flytta.. jag och Kiedis måste flytta och det är nu eller aldrig!